Jag har pratat med Bosse Wallertz, enhetschef på Missbruksenheten i Borlänge, om missbruk i Borlänge.
Det är mycket svårt att veta hur många missbrukare det finns i Borlänge kommun, då det finns mycket dolt missbruk. De som kommer till Missbruksenheten har oftast missbrukat i flera år. Man brukar dock räkna med att ungefär 8 - 10% av Sveriges befolkning missbrukar antingen narkotika eller alkohol, vilket skulle betyda cirka 4 000 - 5 000 missbrukare i Borlänge kommun.
Det vanligaste missbruket är alkohol, följt av hasch och amfetamin. Tabletter blir allt vanligare. Blandmissbruk är också väldigt utbrett.
Visst lever en del missbrukare enligt fördomarna - de har ett helt helvete. Ingen bostad, inget arbete, inga pengar, ingen mat. Andra lever vanliga liv med jobb och familj. De tror att de ska klara av missbruket, och gör det också en tid - tills bubblan spricker.
Missbrukenheten samarbetar med flera andra myndigheter - försäkringskassan, arbetsförmedlingen, frivården, sjukvården, polisen, föräldrar och skolor.
Missbruksenheten kan få nys om att en
person missbrukar på flera sätt. Somliga kommer själva in
frivilligt och ber om hjälp, vilket är mycket ovanligt. En
annan väg är att personen blir anmäld - av polis, sjukvården,
frivården, grannar, anhöriga och ibland anmäler även
föräldrar sina egna barn, något som är mycket svårt för
föräldrarna.
Det viktiga första steget är att få kontakt, så att
missbrukaren själv börjar berätta. Vissa kan ta sig ur sitt
missbruk enbart med hjälp av en samtalskontakt. Många har ett
mycket dåligt självförtroende, och skapar sig ett konstlat
sådant med hjälp av drogerna. En samtalskontakt kan hjälpa de
att förstå att de duger utan droger, att den lycka de känner
via drogerna bara är påhittad, men att det finns en äkta lycka
bortanför narkotikan.
Behandlingshem, familjehem eller en praktikplats är olika
alternativ för den som behöver mer än bara någon att prata
med.
Man försöker skapa ett paket för den som behöver hjälp.
Problemen ser väldigt olika ut för olika personer, och det
gäller att patienten får precis den hjälp han eller hon är i
behov av.
Ytterligare ett alternativ är tvångsvård, vilket man bara tar till i allra yttersta nödfall, om missbrukaren totalvägrar hjälp och det finns risk att han eller hon kan komma att skada sig själv eller sin omgivning.
Narkotikadebuten sker oftast i 12 13 14 års åldern. Den yngsta de någonsin fått in var en nioåring som rökte hasch.
Det är vanligt att ungdomar som börjar med narkotika har föräldar som också missbrukar. Kanske syns det inte vid första anblicken, men skrapar man lite på ytan kan man snart upptäcka missbruk även hos föräldrarna. Särskilt tydligt är sambandet mellan pojkar - pappa. Man kan även spåra missbruk längre tillbaka i släkten, till exempel till farfar.
Ofta brukar också pappan försvinna ut ur dessa ungdomars liv, då han kanske har egna missbruksproblem att tampas med. Följden blir bristen av en manlig förebild.
Det är fortfarande fler killar än tjejer som missbrukar, men man börjar se en ökning hos tjejerna. Precis som inom så mycket annat tar flickorna allt mer över det manliga beteendemönstret.
Det brukar vara cirka en tredjedel kvinnor och två tredjedelar män som får hjälp.
Missbruket är än mer skambelagt för kvinnor än för män. Kvinnorna döljer sitt missbruk mer än vad män gör, och omgivingen hjälper dem. Därför är de oftast mer nedgångna än männen när missbruket uppdagas.
Kvinnor som lever i missbrukskretsar lever mycket destruktivt. Oftast får de narkotikan "gratis", men till ett högt psykiskt och fyskiskt pris. De våldtas och misshandlas, och lever än värre än männen.
Det är viktigt att inte blanda kvinnor och män under behandlingen. De behöver olika sorters hjälp, kvinnorna behöver vara på ett ställe där man känner till missbrukande kvinnors behov. Dessutom blir det som en tävlan mellan män och kvinnor om de behandlas tillsammans, det blir mycket spänt.
HIV i missbrukskretsar är inte så vanligt i Borlänge. Däremot så är hepatit C mycket vanligt.
Bosse Wallertz anser inte att det förebyggande arbetet med information om riskerna med narkotika räcker till för att få stopp på missbruket. Hade information varit vägen till ett slut på narkotikans framfart så hade vi redan kunnat stoppa den, informerat har vi gjort länge. Bosse Wallertz tycker att information är bra, att vi ska fortsätta med det, men att det måste till mer för att få stopp på narkotikan. Man måste arbeta på många plan samtidigt, många olika instanser måste samarbeta. Föräldrar, skola, arbetsplatser, polis, tull - alla är de viktiga i kampen mot droger. Vi lever i en helt annan tid nu, informationsflödet är enormt. Samtidigt som man informerar om riskerna med droger kan vem som helst gå in på internet och finna information om hur man själv odlar hasch. Det finns så många motkrafter - musik, film, hela ungdomskulturen. Frågan är hur vi vill leva våra liv, vilket slags samhälle vi vill ha? Narkotikan är en stor social fråga som hänger samman med hur resten av samhället mår.
