Kanske har Sverige världens tuffaste narkotikapolitik. I enighet med vår kamp för ett välfärdssamhälle har vi haft ett helt narkotikafritt samhälle som mål.
På 70-talet var Nils Bejerot en inflytesrik debattör, och vår narkotikapolitik är ett arv från honom.
I Sverige riktas åtgärderna in mot
narkomanen. För att göra hål på langarens marknad och för
att inte fler ska börja ta droger. Polis, fängelse och
tvångsvård är tre stommar i den svenska narkotikapolitiken.
Sträng gränskontroll, behandling, förebyggande åtgärder i
form av information samt hårda narkotikalagar och stora
polisinsatser är åtgärder Sverige använder för att stoppa
narkotikans framfart.
Viktiga delmål i kampen för ett narkotikafritt samhälle är att utrota den brottslighet som orsakas av narkotikan, att komma till rätta med det synliga missbruket av narkotika och den synliga langningen samt att minska nyrekryteringen av missbrukare.
I Sverige kan en narkoman få sex månaders fängelse för att ha varit påverkad. Utan att bära ett milligram narkotika med sig.
Enligt lagen om vård av missbrukare, LVM, kan myndigheterna placera en missbrukare i tvångsvård, om drogvanorna annars gör narkomanen till ett hot mot sig själv eller sin omgivning. Runt tusen personer omhändertas varje år för tvångsvård. Cirka 25% av dem är narkomaner, resten är alkoholister.
Unga missbrukare skall omhändertas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, om den vård den unge behöver inte kan ges med samtycke och den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk.
Enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård kan psykisk sjukdom hos narkotikamissbrukare, t.ex. övergående förvirringsreaktion eller psykisk störning som utlösts eller orsakats av narkotikamissbruk, utgör grund för tvångsvård.
Förenta Nationernas har tre narkotikakonventioner som styr lagstiftningen i de flesta länder.
Allmänna
narkotikakonventionen (Single
Convention on Narcotic Drugs, 1961)
Denna konvention begränsar användningen av narkotika till att
endast användas i medicinska och vetenskapliga ändamål. Ett
land som är anslutet till konvetionen får inte tillåta fri
försäljning av narkotika eller fri användning av narkotika som
njutningsmedel eller för religiöst bruk. Varje land bestämmer
dock självt åtgärderna mot narkotikamissbruk och påföljder
för narkotikabrott. Konvetionen anger ett minimum men landet kan
även införa strängare bestämmelser. Endast klassiska
narkotika regleras av konventionen, vilket innefattar opiater
(råopium, morfin, heroin, ketobemidon m.fl.), cannabis
(haschisch, marijuana) och koka (kokablad och kokain). 1972 kom
ett tilläggsprotokoll som anger administrativa regler för
åtgärder mot narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet samt
sociala och medicinska åtgärder för att rehabilitera
missbrukare. Konventionen har ratificerats eller undertecknats av
148 stater och tilläggsprotokollet av 125 stater.
Psykotropkonventionen (Convention on Psychotropic Substances, 1971)
Denna konvention innehåller bestämmelser om hanteringen av
nyare narkotika och psykotropa läkemedel, såsom LSD,
psilocybin, meskalin, amfetamin, barbiturater, metakvalon och
andra sömnmedel. Den verksamma beståndsdelen i cannabis (hasch
och marijuana) regleras under denna konvention, då ämnet,
delta-9-tetrahydrocannabinol (THC), identifierades först år
1965.
Konventionen är inte lika "sträng" som 1961 års konvention i fråga om straffbestämmelser, men den ålägger länderna att begränsa användningen av reglerade medel till medicinska och vetenskapliga ändamål. Psykotropkonventionen har ratificerats eller undertecknats av 131 stater.
Narkotikabrottskonventionen (Convention Against Illicit Traffic in Narcotic
Drugs and Psychotropic Substances, 1988)
Denna konventions syfte är att främja internationellt samarbete
mot narkotikabrottslighet. Den gör det möjligt att utlämna
misstänkta samt att förverka narkotika, teknisk utrustning som
använts vid narkotikabrott liksom vinster och egendom som är
vinster från narkotikabrott, samt företa husrannsakan med mera
även i andra länder än det där en brottsling ställts inför
rätta. Konventionen har ratificerats eller undertecknats av 101
stater.
Narkotikakonventionerna ger tillsammans ett starkt skydd mot legalisering av narkotika och mot illegal narkotikahandel. De ger enhetlighet åt lagstiftningen samt underlättar polis- och tullsamarbete. De visar världssamhällets beslutsamhet att bekämpa narkotikabrottsligheten och få bort narkotikamissbruket.
Sverige har ratificerat 1961, 1971 och 1988 års konventioner.
Förenta Nationerna firar den 26 juni varje år sin internationella dag mot narkotikamissbruk och illegal narkotikahandel. Årtiondet 1991 - 2000 är Förenta Nationernas "decennium mot narkotikamissbruk".
Inom FN samordnas kampen mot narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet av United Nations International Drug Control Programme (UNDCP).